unknown
när jag var i gränslandet mellan 14, 15 och 16 läste jag "vingklippt ängel", säkerligen tio gånger om. berny blue, tjejen med schizostörning och massa rakbladsärr. jag var så försjunken i destruktivitet och fann mig, på något tonårigt och patetiskt sätt, "bunden" till berny. precis som att hon förstod, att jag förstod. hursom, förra året kom uppföljaren. "känn pulsen slå". jag stod inne på pocketshop i gallerian och fingrade på omslaget. tänkte att jag faktiskt ville veta vad som hände berny. och boken var ju något nedprutad i pris, 40 kr för att se vad min tonårshjältinna sysslade med nu. så jag köpte den, åkte hem och började läsa. jag hann knappt komma till kapitel 2 förrän jag blev något så ofattbart irriterad. jag känner inget med berny längre, enbart frustration och irritation. kom igen, liksom. vi vet att du är sjuk men glamouren med rakblad är bara löjlig och pinsam. alla dessa lesbiska tendenser som faller platt och all destruktiv behandling. skillnaden mellan berny och en krisartad tonåring är faktiskt stor. medan mitt behov, som var något vilseledande, slutligen tog slut är berny faktiskt en vuxen människa med en sjukdom. det är ingen fas. och jag symboliserar inte mitt liv som en mörk period längre. kanske fortsätter jag läsa men det blir nog krystat och jag märker redan att ögonen hamnar utanför boken och på väggen. det har hänt mycket på 6 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar